keep waiting for the right moment
continue to wait for the right time

förvärmer ugnen
smörjer de små formarna
genom att pensla dem med lite smör

blandar socker och vaniljsocker
rör smör
socker
vaniljsocker och citronskal

krämigt

tillsätter ägg
rumstempererade

ett i taget
vispar luftigt

siktar mjölet med bakpulvret
ned i skålen

rör ner mjölblandningen i äggsmeten
blandar omsorgsfullt och försiktigt

placerar sedan
en liten klick av smeten
i varje form

sätter formen i mitten av ugnen
och gräddar de små kakorna
tills de har en gyllene färg

när de är klara
får kakorna kylas ned

en kort stund

innan man försiktigt
tar ut dem från formarna

när de sedan svalnat på ett galler

pudras kakorna
med lite pudersocker

a term profound,
In Cassirer’s realm, humanity’s quest,
Known through symbols, truths unsound.

Our essence shaped by this symbolic crest,
Cosmos constructed, our insight chained,
Purpose infused in actions’ zest.

In this constructed world, constraints retained,
Every deed holds a purpose, clear or veiled,
Meaning sculpted, more or less, ingrained.

In diverse ways, our actions hailed,
Seeking sense in life’s complex swirl,
Purpose, to the world unveiled.

Striving to make sense, each twirl,
Symbolic beings, in a constant unfurl.

and perhaps that explains why?

Foucault’s cat named ”Insanity” in its might,
Sartre’s feline ”Nothing,” void and vast,
Huxley’s ”Limbo” explored the night.

Magritte’s cat lost in shadows cast,
A name unknown, a mystery yet,
Each cat, a name to memory amassed.

These intellectuals, their feline bet,
In enigmatic titles, their cats did dwell,
Each name a puzzle, a memoir set.

Explaining a curiosity’s swell,
Cats’ names echo their owners’ trail,
A riddle of names, where stories tell.

Unraveling the mystery’s veil,
Cats’ names, a pondering carousel.

Seven cats, each day,
Significance in fur and play,
Week’s companions stay.

In seven days, the world took shape, they say,
Countless creatures in the Bible’s hand,
Yet cats, beloved, missed from that array.

Adored by some, a feline band,
Absent from texts, a silent departure,
In ancient lore, a void, unplanned.

Cherished houseguest, a furry venture,
Unmentioned in the sacred script,
Their absence, a puzzle to conjecture.

Those who adore, their hearts afflicted,
God’s world shaped, a tale’s wide span,
Cats’ omission, a truth restricted.

Seven days formed Earth’s grand plan,
But cats, in silence, elude the scan.

Creatures of the night, nocturna’s call,
Cats, liminal beings in twilight’s grace,
In liminal time, my parents’ final fall.

Mum gone, dad long in death’s embrace,
Amidst this change, a crimson feline nears,
A fat cat with a friendly, tummy’s space.

Distinctive, this red cat that appears,
Defines our sensory realm in its hue,
Sensitivity to stimuli steers.

From light to touch, reactions ensue,
Instincts wide, be it fight or flight,
Responses vary, each response true.

Some, hypo-sensitive in their right,
Pain or touch, a deeply felt line,
Interoception’s cues, intimate light.

In feline essence, a depth to shine,
Meaningful beings, each day’s design.

One of seven days, a cat came by,
A memory vivid, another feline glance,
In Venice’s alley, under the sky.

Beside me, watching, in that trance,
Eyes akin to Ruskin’s own,
A feline portrait, a singular stance.

Recalled like a painting finely honed,
In that alley’s dark, the cat did dwell,
A scene from memory’s stone.

In introspection, Ruskin found his drive,
Routine and repetition, his constant choice,
Echolalia embraced, his life alive.

Venetian stones, his passion’s voice,
Daily rhythms, part of Ruskin’s form,
Control and solace, his unique rejoice.

Effie, his contrast, a life to perform,
Their differences like Venetian streets,
For her, socializing was the norm.

Social skills, akin to cats’ quiet beats,
Some mask well until burnout’s plea,
Low social ’battery,’ the heart retreats.

Draining interactions, the toll to see,
Selecting moments, a vital demand,
In life’s chaos, stability’s decree.

Seven cats, each day’s gentle hand,
Anchors in routine, a comfort’s band.

Sylvia Plath once said, ”I’m a smiling woman,”
A declaration, candid, simply spoken,
Like a cat, nine lives, I have them.

Sunshine bright or skies of gray, all token,
Each day varies, changes its display,
As we cherished our feline, Habibi awoken.

”My lovely,” we called, endearing in our way,
As my dear, my love, my darling, did soar,
Nine lives, I carry, just like my play.

Countless times, as many as before,
Our cat, a memory of days so vast,
I’ve searched and searched, weary at my core.

Hunting for a cat, lost in the past,
A baffling tale, tangled and blurred,
One moment present, then fading fast.

Resurrected, same form, same furred,
An elusive mystery, shifting its frame,
A name altered, conviction assured.

Stolen away, a life, a game,
Much like life’s happenings, in a twist,
Out of control, painted in shame.

In the chaos, I persist,
Crafting meaning from the uncertain spree,
Seven days a week, my purpose enlist.

In seven days, each cat recalls,
A memory woven, a cherished tale,
Captain Cat’s dreams, the past enthralls.

Tormented by those who set sail,
Lost to depths, where sorrows swell,
Haunted by nostalgia’s mournful veil.

In the echoes of a bygone bell,
The past, a shadow cast, a yearning vast,
Seven days with memories dwell.

Captain Cat, his dreamlands vast,
Each cat’s memory a cherished blast,
In the reels of time, a treasure amassed.

3000 cats roam free,
Each day akin to the last,
Repetition reigns.

Same food, day by day,
A habit, not strange, though dull,
Yet love persists strong.

“Yeslamou habibi,”
Gratitude blooms, love’s sweet words,
Thanks, my dearest love.

يسلموا حبيبي,

“Mensch” as “animal symbolicum” we name,
In Cassirer’s realm, humanity’s veil,
Known through symbols, life’s enduring game.

Our essence grasped in this symbolic trail,
Constructed cosmos, our truth contained,
Purpose adorns every action’s sail.

Within our crafted world, constraints constrained,
Meaning varies, more or less, we find,
Each day’s pursuit, purpose ingrained.

To comprehend life’s chaos and its bind,
Foucault, with “Insanity,” sought his chord,
Sartre’s “Nothing,” Huxley’s “Limbo” defined.

Magritte’s cat lost in the record of time,
Seven unique companions, each cat’s unique grace,
Each day holds significance in its prime.

Week’s passage, a mystique in its embrace,
Symbols woven in actions we routinely keep,
In routines, rhythms, and life’s endless chase.

And as God worked through seven days, a sweep,
The week concludes, a new year soon to spin,
Seven days done, a new cycle shall begin.

övervintrar jag

som ett flerårigt ris
hård och vedartad
som ett dvärgträd
med en tunn vaxhinna
utnyttjas jag
av humlor och fjärilar

hos mig finns också
gömfröväxter
med färger
från rosa
till rödviolett
med små hår
och rotstocken rostas
förvälls
som en vildväxt
i en överlevnadssituation

och där i överbarken
i underbarken
ett symbiotiskt
förhållande
mellan en eller flera
eller ibland
också en cyanobakterie
med hyfer och
stödjevävnad
finns skydd
och socker
till en trött kropp

då är också
mossbladen behjälpliga
de är barrliknande
och tvåbyggare
med röda bladrosetter
i öppningen
som förstärker effekten
av vinden
i och kring lungorna

det par som latent
lägger sig
till vila
som en tät väv
av vit-gul-bruna
fläckar

med alla
underjordiska rötter
nedvikta bladkanter
i obördig jordmån
och all denna
resveratrol
droppandes

toppar av kraftigt håriga
täta rödaktiga
ullhår
nedåtrullade kanter
och vintergröna blad
torktåliga
knappt alls sambladiga
och frukten
en kapsel
i tarmar och tarmludd

ända in i
noderna
omsluter de strået
med en bladslida
en hinna
snärpet
skärmfjäll och blomfjäll
agnar i småax
eller vippor
ligger i knippen
och täcker
en överkropp

men konstigt nog
är de städsegröna
kottbärande
kådrika
och
nakenfröiga
kring vader och tår

det känns som
ängsull
gräsull
kärrull
tuvade arter
tuvull
myrull
med utlöpare
polarull
rostull
i öron, ögon, näsa, hals

så jag övervintrar

gråmelerad skägglav
på
samma sätt som
en skog
luktar
grön björnmossa
död
och vårgrå snö

och som morgon is
klirrar
krasar
böjer
fukt tysta lingonris
och morgon dis
droppar
dundrar
aldrig lika mycket
som bruten
kropp
alltid
knastrar

för med näsan
i marken
försöker jag
andas jord
granbarren
sticker
stinger
som
getinggadd
det värker
dunkar
oändligt
för jag andas
i trots
andas jag jord

gymnastiska övningar
avstånd till ytor
mellan fingrar
mellanrum
och hud

det gör ont, sa jag
det går över, sa dom

så jag ropar nej, när jag kan
och jag ropar ja, när jag inte vill

longtemps, je me suis couché de bonne heure

möter jag äntligen dessa hundratals pooler som jag sett från bergets topp jag haft alla dessa stjärnor som riktpunk från utsiktsplats och nu ser jag alla dessa pooler simbassänger pölar mellan höga flerbostadshus och hotell platser och den stora majoriteten av sociala utrymmen platser för att nötas och blötas i och vid simbassänger och pooler med en absurd turkos färg platser som påminner mig om målningen “a bigger splash” av David Hockney målningen som visar en pool bredvid ett modernt hus där verkligheten blir frusen i en hågkomst i ett minne en bild som blir störd en dissonans av ett stort vattenstänk skapad av en osynlig figur som tydligen precis har hoppat i

splash

och jag ser min pappa sitta bredvid en av poolerna med ett litet glas vodka i handen precis innan någon dyker ner i poolen

splash

poolen erbjöd honom möjligheten att lära sig den svåra konsten av att få stänkvatten på sin kropp vigvatten förening samband och att visa upp sig för andra i en passeggiata och att inte göra någonting dolce far niente bara ett enkelt dyk ut i tomrummet ett hopp ut i tomrummet

så även jag hoppar

splash

och om jag kunde måla skulle jag måla med blått och en touch av turkos jag skulle måla med alla färger med allt från snorgrönt skinande turkost vitgrönt ultramarint marinblått diskvattengrått grötigt brunt flammande gult solbränt ljusgrönt blå-vitt och grönsvart jag skulle måla färgen alla färger som har följt mig genom varje dag

färger från bergets topp alla dessa färger som följt mig ända hit ner men jag är ingen målare jag talar inte språket jag äger ingen pensel eller har något annat sätt att göra mig förstådd med färg istället blir det högar av bokstäver de med mellanrum av luft mellan varje form precis på samma sätt som min kropp är mellan blå himmel och solbränt ljusgrönt precis där jag sätter mina fötter i varje steg för jag kan bara gå med mina ögon på dessa glittrande pärlor för när man en gång lyser upp något då kan man inte inte se det så med det har jag en glittrande touch av turkos i ögonen och en blank genomskinlig gin&tonic i min hand eftersom magi är allt jag har

happy, lucky and cheerful

What keeps you awake at night?
-Thinking I’ve upset somebody