det där ljudet
från ett annat rum
en eftermiddag
snärtigt
som en intro till en amerikansk polisserie.
Kojak och Baretta en fredagskväll 1975
i snabba effektfulla klipp
där hjältarna poserade
och Lars-Gunnar Björklunds röst ljöd
ut i rummet

och sedan
ljudet från läktarna

sjudande
brus
sjungande talkörer

ljud i massor
ljudmassor

malande
från läktarna
det som gick i vågor
skrål
larmande sång
oljud, olåt, oväsen, vrål, tjut, skrik och vilda rop

målskriken
måsskrän
hungriga barnskrik

lördag 1600
tipsextra

passningar
kryss
nervositet och förväntan

det och en överfull askopp
cigarettdimma
vodka och fruktsoda

är vad jag minns

eller är det bara tolkningar
jag kommer ihåg med min kropp?
verbböjningar?
gymnastiska övningar?
på en fotbollsplan
en plats
jag aldrig i livet skulle beträda
bara minnen av
alla dessa fruktansvärda
obehagliga gruppaktiviteter
skrämmande folksamlingar
det där som alla skulle göra
förväntningar och normalitet
men aldrig i livet jag skulle ta i
inte ens med tång
en rund boll och svettiga kroppar

hellre gömmer jag mig som en liten mus
för platsen min kropp upptar
mellanrumsformen
min muskropp
i verkligheten
är en annan
min kropp ryms inte där
och inte heller mina tankar

för vad är det vi kan välja
vad väljs vi till
vald

precis
som vetskapen
att på gymnastiklektionen
väljs vi fortfarande av andra
om vi syns
om vi vill synas

och fortfarande är det så
som vanligt är jag sist
både där
och då
till sist
till slut

så på grund av alla dessa yttre omständigheter
och med Lars-Gunnar Björklunds röst i bakgrunden

frångår jag
håller mig undan
folksamlingen
det sociala spelet

med sensoriska problem
starka ljud
starka ljus
och smaker

så
mellan akterna
mellanakterna
leker jag halvt
halvlekar
leker jag hellre själv