9 maj – 20 nov

Herbert Nitsch har dykt 214 m med hjälp av tyngder
jag vet inte om man kan kalla det dyka
kanske sjunka är ett bättre ord
en gång låg han i en swimmingpool
och höll andan i 9 min och 4 sek
när Herbert ligger där under vattnet och håller andan
så sänks hans hjärtfrekvens
blodådrorna krymper
stryps av till armar och ben
blodet koncentreras till hjärta och lungor
och medan Herbert dyker
han håller andan
när han håller andan
sitter jag här på trappan
den som går ner
nedåt
jag har satt mig på längst ned trappstegen
blodet rör sig i min kropp
hindersfritt
droppar regnet runtomkring mig
droppar i swimmingpoolen
framför mig
stora tunga droppar
det stänker
på en av hundarna som kom
lade sig bredvid mig
hunden låg nästan på mina fötter
men den höll också respektfullt sin distans
den haltar på ett av bakbenen
och när solen kom fram igen
från bakom ett moln
lade den sig på rygg
sträckte
på tassarna
högt mot morgonen
som jag också gör på morgonen
när morgonen gryr
på morgonen
sträcker jag armarna mot skyn
alla mörka morgnar
efter alla varma nätter
böjer mig framåt
häller vattnet över mig.
med en ljusblå skopa
kallt vatten
morgon
middag
och kväll
renar mig
ritualer
och återkommande rutiner
repitioner av tankar
och jag tänker att
jag hela tiden trott
på det fasta
det orubbliga
när allt egentligen är flödigt
flödigt med vatten
låter jag det rinna över mitt ansikte
för jag har alltid trott att man ska ta ställning
vara stark som vide
vara konsekvent
som vattnet urholkar stenen
som en kompromiss
och att kompromisser var ett fult ord
tankar på hur man ska vara
riktlinjer
alla dessa tankarna följer efter mig
hur man ska se ut i andras ögon
alla dessa outtalade krav
som stirrar på mig
som format mig genom alla år
som naturens krav
som solen bleker
för utan solen finns det ingen fotosyntes
och då finns inte heller jag
det är återkommande
en superkraft
solljuset
och vattnet
det krav som finns på oss
för utan fotosyntes
utan vatten
inget liv
det är ett återkommande mönster
återkommande funktioner
så jag låter vatten rinna ner genom min hals
värmer mig i solen
och blodet koncentreras till mitt hjärta och mina lungor
för jag fryser
jag och livet
och tillsammans
jag och livet
försöker vi göra ingenting
här och nu
det tog en lång tid att komma hit
där jag sitter
på en liten stol
med en hund bredvid mig
jag sitter här
tänker på Hebert
och jag tror
att han försvinner en liten stund.
han slutar att existera här och nu
han hamnar i en bubbla
utanför den verklighet
som du och jag befinner oss i
bubblor
vi befinner oss i
tro
begär
behov
av luft
jag försöker tänka mig in i hur det skulle kännas
att fästa tyngder i min kropp
hoppa i havet
ett gränslöst djup
en gränslös tanke
där det kommer att vara ljust en liten stund
jag skulle bara skymta ljuset vid ytan
sedan skulle solljuset också försvinna
mörkret skulle omfamna mig
det skulle göra ont i mina öron
och jag undrar om ser man något
eller blundar man hela tiden
medan man sjunker
långsamt
vad tänker jag på
vad kommer jag att komma ihåg
vad finns nära mig
är det bara vatten
bara vatten
i och runt mig
eller finns något annat där också
ett annat liv
för utan vatten finns inte heller något liv
och vad hör jag
där under vattnet
hör jag suset av mitt blod
hör jag också grodorna genom fönstret
de som finns utanför mitt rum
grodorna som sitter vid sina vattenpölar
lockar
de låter så högt och nära
natten är svart och varm
och grodan är långt hemifrån
vilsen
men det kan kanske vara bra att vara vilse ibland
tänker jag när vi stannade på vägen hit
vägen var blockerad
tio polisbilar
med blinkande lampor
de blockerade vägen
satte stopp för linjen jag följer
linjen över bron
den jag passerat över
dit och hem
och nu är det vatten på vägarna
vatten över allt
jag vadar genom vatten
barfota
går jag
dit jag ska
dit jag är på väg
Bangkok sjunker
och jag sjunker med den
vattnet tar över världen
min värld
stoppar mig och min raka linje
till och från
alla floder svämmar över
och regnvattnet filtreras
i vattentankar som står på taken
allt detta vatten
det rinner mellan mina fingrar
då jag tvättar mitt ansikte
sköljer bort
och klipper av allt mitt hår
sköljer mitt ansikte igen
och är ensam
ensam med mina tankar om Herbert
jag och min monkey mind
ska jag ta ställning eller inte
kan man vara relativ
är allt relativt och förgängligt
tänker jag
där jag går i mörkret
för det är också mörkt i alla husen jag passerar
det är ingen som är uppe
när det är åtta timmar
mellan fyra och tolv
en hel dag
har jag framför mig
vid den här tiden på morgonen
så jag går vidare
bara ljusen vid gravarna är tända
upplockade för att tvättas
benknotor från vår familj
i eftertanke
plaskar jag med mina fötter
i små pölar
barfota
sänker jag fötterna i vattnet
det är då jag börjar tänka
på att man måste bestämma sig för att sluta sjunka
och vända upp mot ytan igen
det är då jag blir rädd
när vet man att man ska sluta sjunka?
när vet man om man ska vända om?
orkar man hålla andan hela vägen tillbaka ?
kommer man att komma ihåg vart man ska?
är upp den enda vägen?
kan man gå vilse?
simmar man vilse?
hur hittar Herbert tillbaka?
min monkey mind
överöser mig med tankar om livet
hur det ska vara
vad som förväntas
så med det så sträcker jag ut mig
i hela min längd
sträcker mina armar
böjer mig för alla frågor
jag har så många frågor
där jag är
där jag sitter
där jag går
där jag ligger ner
och lyssnar på vattendroppar
med min kropp utsträckt mot ytan
minns då också min pappa sovandes
med huvuden på min uppblåsbara gummibåt
jag ville verkligen ha min båt
men jag vågade inte väcka honom.
för med den båten skulle jag ut på havet
möta världen
världen var så mycket större då
allt var högre än mig själv
allt var större
även havet
och det fanns stora vågor
jag tror jag var rädd
men om jag inte var rädd
så var jag i alla fall försiktig
det har jag alltid varit
så jag rör mig tyst i skuggorna
så jag inte ska märkas
min pappa luktade gott där och då när han sov
han hade ett jättestort ovalt födelsemärke på magen
jag minns också att jag under flera år
var rädd att bli som min pappa
begär och behov i en förvirrad tanke
och ibland kommer jag också ihåg hur hans röst lät
den klingade
ekade
som hundarna som skäller på natten
skällande
med en klang i mörkret
de låter långt borta
men syrsorna överröstar dem
när jag tittar ut över dalen på kvällen
när det är mörkt
jag lyssnar och ser
ljusen där nere ser ut som stjärnor
en stjärna
på en stjärnhimmel
så när min pappa dog så sjönk hans ansikte ihop
det var vårvinter och mörkt ute och stjärnor lyste
jag kommer fortfarande ihåg lukten av hans döda kropp
min pappa luktade där och då
när jag gjorde i ordning den för kistan
då efter att kroppen har legat i tre dagar
förs den ut
styckas och matas till fåglarna
även benen i kroppen krossas
så att fåglarna kan komma åt märgen.
själen är borta
dess öde ligger i detta
och tidigare livs sammanställda gärningar
alla våra gärningar
hans
min
då vi som allt annat
är ett
interbeing
där våra gärningar räknas
vi skapar
identitet genom vår handling
så jag blir
och mina fötter blir kalla på golvet i rummet
här och nu
men också imorgon
så jag tvättar fötterna
tvättar ansiktet
sköljer bort
och allt för ofta tar jag mig inte tid
att börja om
skölja bort smutsen
städa och hålla rent
alla avlagringar
istället jag vrider mig och vänder ryggen till
i drömmen så kämpar jag
men vad är det jag kämpar emot
tar ställning
man
vem är man
man måste ta ställning
annars är man på förtryckarens sida
säger man
men för vad
och vem är ”man”
så jag kämpar
för mig själv
tränger mig före i kön
jag går först
det som kallas normalt
det normala
det här är ditt liv
svart eller vitt
för vem vill bara vara en grå mus
osynlig i skymningen
så jag återkommer till frågan om vad som är viktigt
att vara ställningslös
att inte välja sida
eller att vara konsekvent
så det är klart att jag är rädd
att vara en grå mus
för utan rädsla
skulle vi människor inte ha överlevt
jag är rädd att allt är försent
för jag brukar vilja komma i tid
nervös
ja
för att inte hitta vägen upp
komma i tid till ytan
att inte orka hålla andan tillräckligt länge

så istället utsätter jag mig
jag bäddar in mig själv
blir omsluten av vatten