”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs.
Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset
förrän mina ögon föll ihop; det skedde
så hastigt att jag inte hann tänka:
”Nu somnar jag.”
så vaknar jag och bestämmer mig för att komma ihåg
för i sömnen dog min mamma
på den ens sidan fick vi en ny katt
en röd katt med en stor mage
med ett vänligt ansikte
katten stryker sig mot mitt ben
på den andra sidan
fick jag en ledtråd
hierarkiska minnesrepresentationer
återkallat stoff
lämpliga hållpunkter och olika nivåer av abstraktion
där de på de lägre nivåerna
finns de enkla och konkreta minnena
medan de på de högre nivåerna
innehåller mer abstrakta och komplexa representationer
hållpunkter där vi ska känna oss själva
med en känsla som stryker mot vår hud
där i sömnen
som en varm katt mot mitt hand
lär känna dig själv sa katten med sin mjuka päls
jävla oraklet i delfi, tänker jag
där
då när morgonen gryr
i vargtimmen
hudnära
känslan som stryker mot min hud
då
vi ska veta något
i vetskapen om komplexa representationer
med spegelmagi vid en händelsehorisont
ett syfte
var
vid punkten utan återvändo
nära gränslinjen
vid spegelns kant då allt väcks till liv
då jag tvingas vakna
när alla minnen vaknar
hur
hudnära
vid en ålder
en tidpunkt då man borde känna sig själv
konfronteras jag
av en tidsupplevelsesom känns mot min hud
något är och något har varit, sa katten
jävla oraklet i delfi, säger jag
för vid händelsehorisonten
hittar jag alla dessa bilder
fotografier där jag tvingas återuppleva
det som talar med oss genom det som varit
fotografier och spretiga versaler
från ett varm och soligt Benidorm
bilder som tvingar mig att tänka
jag tvingas titta se och tänka
ser på händelser
på händelsehorisonter
tänker i bilder
tänker i ord
ser fångade ögonblick där alla gåtor bor
de jag möter när jag tar steget över tröskeln
de jag ser vid spegelns kant
precis vid kantens rundning
alla berättelser med verben förlora
glömma
minnas och återfinna
det är ett görande i frågor
frågor vi slingrar oss runt
frågor som
vem ?
vad ?
hur ?
vem förlorade jag
vad glömde jag ?
och hur kan jag någonsin återfinna?
som en orm kring sig själv
vrider sig frågor som ålar
frågor och svar
ohållbara
halkiga
sliriga
som ett blekt fotografi
glider de mellan mina fingrar
alla dessa ålar
ålar som kanske finns i havet
kanske i Saragassohavet eller i det blå Medelhavet
fotografier som svar på alla verb
verben på alla fotografier i ett hav
ett hav fyllt av hemligheter
i havets alla färger
i varje årstid
gömda och glömda
där i havets djup
nu när det är redan blivit oktober
snart november då allt blir dolt av blöta löv
och Themsen fryser till is
då där tiden rinner långsamt
som sanden mellan mina fingrar
all sand från stränderna Levante och Poniente
där i solens upp och nedgång
platsen och djupen där allt är försent
för där och då
med händerna fulla av sand
i höstfärger vet jag
jag vet att det aldrig kommer ett ögonblick
för de rätta svaren
en tid då vi stolt förkunnar
att förutom sanningen och det rätta svaren
även meningen har hittats
så jag skriver istället
för att komma ihåg
för att bevara ögonblicket
skapar bilder och minnen
med spretiga versaler
precis som min pappa gjorde
jag skriver här och nu
i ett material
i ett görande
jag skriver så att ni också får något
minnen kopplade till bleka fotografier
bilder från er barndom
vår barndom
min barndom
där och nu
för all framtid
då vi tillsammans försöker förstå vad som hänt
vi som söker efter en punkt då vi nickar för sig själva och säger:
–åh ja, det är det, så är det
för jag letar åt dig
vi letar åt varandra
speglar oss i världen
härmar och lyssnar
écoutez!
vi avlyssnar och hör
tjuvlyssnar på historien
vi lyssnar efter fotsteg
fotsteg från det som varit
vi står runt hörnet
lyssnandes
oförtröttligt väntar vi
på det som kan komma
orädd
orädda
söker jag
söker vi vidare
vi vänder på alla stenar
ser
tittar och tänker
skapar nya bilder
skapar nya minnen
tillsammans
och våra frågor blir ord
ordspöken som manifesterar sig
för genomskinliga är de
dessa ogreppbara bokstäver
de som glider mellan mina fingrar
de som vi hör komma runt hörnet
alla dessa andar
hala ålar
fantomer och gastar
de som kastar oss fram och tillbaka
mellan här och då
alla dessa bokstäver
de vi hittar i skokartonger
de som vi släpper ut ur våra munnar
ut från våra tankar
de som släpps ut i det fria livet
de som får andas vår luft
här och nu
de som gör att vi ser
ser händelser på kanten till en händelsehorisont
de vi pratar och diskuterar med
där på kanten av tillvaron
på den yttersta kanten på spegeln
alla dessa spöken
de vi ser tillsammans
de vi ställer våra frågor till
om vilka vi är och vad vi vill vara
om vad vi en gång har varit
och att vi både är och inte är
den vi tror vi är
för ja
hemligheter
hemligheter mellan varje bokstav
hemligheter i varje bild
mellanrumsformer
av det outtalade
av det som fanns i smulorna
smulor från madeleinekakor
pusselbitar om dig själv
speglade genom andra
genom en lins
en ljusskugga
en uppochnervänd bild på en plan yta
och där längst ut i kanten
en siluett
i en spegel som kan se alla hörn
jävla oraklet i delfi, påminner jag mig själv
så jag skriver om allt det som syns
det jag ser
det vi hittar
det jag hör och luktar
det vi skymtar
i bleka gulnande fotografier
av min pappa
av din pappa och vår barndom
det som finns i tagna bilder
fångade bevarade bilder och ord
bilder från en solig Spansk kust
eller på nr 3 Chalcot Square i London
och en mörk gränd i Venedig
bilder där vi försöker förstå gåtorna
så jag plockar bland pusselbitar
skärvor som jag hittar i pälsen
på en röd katt med stor mage
så med katten under armen
bestämde jag mig för att åka till Benidorm
denna glittrande stad av skyskrapor vid Medelhavet
staden där Sylvia Plath och Ted Hughes tillbringade sin smekmånad
jag var på väg till Benidorm
för att själv uppleva andras minnen
jag hade den Spanska solen
redan skinande i ansiktet
när andra saker hände i mitt liv och jag drabbas
i en blandning av punktum och studium
en fysiskt påverkan blev min kropp blev ett hot
tiden rann som sand
mellan mina fingrar
höll all historia höll på försvinna
jag blev också en skärva
blev blöta löv
i ett blått medelhav
under en blå himmel
där allt sipprar bort
när allt försvinner snabbt
mellan sol uppgång och solnedgång
då allt krympte
synfältet smalnade av
smulorna blev svåra att följa
de försvann in i andra prioriteringar
så det blev akut att hitta igen det som förlorats
innan det var försent att berätta för dig
om min pappa
berätta om din farfar
om Sylvia och min mamma
för jag kom ingenstans
jag var kvar i soffhörnet
med “Seinsvergessenheit”
där vi tittade på solblekta bilder
såg på saker jag inte visste något om
med minnen jag trodde jag hade
för hur vet jag
vad som är minne och vad som är bild?
så tillsammans
bland all skärvor
katten och jag
prövade vi våra minnen
såg vi på bilder från en annan vinkel
istället för att ge upp
gjorde vi mellanrumsformer
och fantiserade om det som kunde ha varit
vi drömde där i gryningen
vi gjorde om alla våra minnen
i soffhörnet gjorde vi om verkligheten
så den passade oss
för i bilderna reflekterades världen
och hemligheter blev gnistrande överraskningar
precis som världen speglades i van Eyck spegel
såg vi på berättelsen precis som Johannes gjorde
den där morgonen i Brugge
vi tittade på världen som var utanför oss själva
världen i kanten av tillvaron
på soffkanten såg vi ljusskuggor på en plan yta
vi satt i glaskupan och tittade ut
vi hörde ljudskuggor utifrån och vi smakade på tid
gjorde rörelser
gymnastiska övningar
från en tid som flytt
där även ålar
hala ålar
blir till
–halt som is, som jag sa
högt för mig själv ljudade jag orden
h a l s o m i s jag viskade orden i kattens mjuka öron
hal är tillgången till det förflutna
då det förgångna inte alltid förmedlas genom direkt erfarenhet
av saker och ting som har hänt
det förflutna är inte alltid ett fruset ögonblick
snarare får händelser mening
vid ett senare tillfälle
en hel del material går inte att återkalla
som händelser i den tidiga barndomen
eftersom dessa har lagrats i det omedvetna
speciellt de jag inte vet något om
medvetet
så omedvetet
omedveten bläddrar jag vidare
jag bläddrar bland kvadratiska pappersbitar
där jag upptäcket alla dessa omedvetna bilder
bilder jag inte har något minne om
och jag väljer
i soffhörnet väljer jag
väljer att komma ihåg
jag uppfinner och väljer också att glömma
fantiserar och ser nya berättelser i mellanrumsformer
i det outtalade
i sandkorn från en strand utanför Benidorm
i en sommar för länge sedan
av och i bilder av en barndom
där och då
nu och förut
allt blandas
blandsaft
i uppochnedvändaljusskuggor
på en plan yta
men jag är inte ensam i jakten
mina vänner följer med mig
jag har ett resesällskap med mig
Sylvia och Ted
John och Dyland
min pappa
min mamma
även Marcel ät med
fast han låg kvar i sängen tillsammans med “Seinsvergessenheit”
de är mina vänner och ovänner
de sitter bredvid mig
de håller min hand när det är mörkt
vi är också bilder
bildsköna minnen är
våra kroppar
här i detta i liv
i ett evigt liv är vi ord och lukter
i ett medium
i ett material
på denna yta
jag går i deras fotspår
vi går tillsamman
de får mig att komma ihåg
ger mig ett sammanhang
ger mig mening
jag gör deras historier till mina
för jag känner igen mig i dem
tillsammans skapar vi nya linjer
i en tid där minnen från barndomen blir klarare
och händelser i min närhet blir otydligare
vi förvandlas vi hybrider
där vi funderar på tillvarons orimliga natur
vi söker stödlinjer tillsammans
följer linjerna med våra fingrar
i varandras händer
inristade livslinjer och ödeslinjer
händelsehorisonter med möjligheter
oändliga möjligheter på en skenbar yta
då minnet alltid förmedlas genom något
då det alltid finns en medlare
en kaka
en lukt
ett ärr
en bild
ett ord
ett ljud
och alla dessa färger
som snorgrönt
skinande turkost
vitgrönt
ultramarint
marinblått
diskvattengrått
grötigt brunt
flammande gult
solbränt
ljusgrönt
blå-vitt och grönsvart
medium och medlöpare
med verben förlora
glömma
minnas och återfinna
medföljare och historiebärare
så med allt detta från soffhörnet
svaghjärtad och med en romantiskt blick
klev jag av
gick på kajen en sista gång i Montrose
tog in på The George Hotel
22 George Street, Montrose
för en endaste natt
åt toast på morgonen
såg på havet
såg en horisont
tatuerade en svala på min arm
en svala jag inte visade för min mamma
hemligheter även här
åkte vidare mot London dagen efter
där jag skulle träffa Sylvia
skrev fainthearted på ett papper med spretiga bokstäver i versaler
la det i hennes brevlåda på nr 3 Chalcot Square
innan jag skulle vidare till Benidorm
precis som du och Ted den där sommaren
för länge
länge
länge
sedan
jag hade fotografier med mig
min pappas skuggor i min ficka
bilder som var min karta
jag såg dina fotografier av en tid som flytt
upp och nervända bilder på en plan yta
landskap
tydligt format i den gula tonen
blåblekta
gulnande
blåskimrande blå
precis som havet under en blå himmel
där i soffhörnet när såg jag på bilderna av dig
lät jag en vodka tonic slinka ner
precis som du brukade göra
i en reflektion
i en spegelbild
ett bevis
och som bedövning
ett bevis på min existens
ett bevis på vad oraklet tvingar på mig
allt detta vetandet
minnen
minnet
arv eller miljö tänkte jag
där minnen blir ord
alltid dessa ord
alla dessa blå ord
ord
kropp
medium
men också något jag kunde ta med mig
att gå och röra mig med
att navigera efter
uppför ett berg utanför Benidorm
genom en gränd i Venedig
linjer
strukturer
som i ”Oranges and lemons, Say the bells of St. Clement’s.”
något jag kunde få vara i
något jag kunde förstå
precis och exakt
som en rak linje genom London
att följa
söka och hitta
att spegla mig i
det jag såg
att navigera efter
navigera i det jag ser
det jag upplevde
det jag kände
det jag smakade
det jag kom ihåg
där
då min kropp möter cigarettlukten
i dimman
på The Railway Hotel,
1 High Street, Mile Town, Sheerness
en tidig kväll efter en lång arbetsdag
i bruna lukter av öl och cigaretter
grå askpelare
i oset av en omelett
en spansk omelett i en fransk stad
på ett litet vandrarhem i Tarascon
där jag är som Tartarin
någonstans mittemellan
Don Quijote och Sancho Panza
i hamnen i Hamburg och Stettin
1983 eller 1984
i alla dessa vykort
i alla dessa minnen och bilder
fantasier
berättelser
ärr och skrapsår
för att där plötsligt på bild sitter Sylvia i en gondol
för att sen i juni gifter sig Sylvia och Ted i London
efter det åkte de till Spanien
där de omedelbart begav sig till Benidorm
precis som jag var på väg att göra
precis som min pappa alltid gjorde
mina platser
dina platser
våra platser
vi växer i hop
blir ett i flykten
för det är egentligen enkelt
jag var där
jag också
precis som Johannes i spegeln
“Johannes de eyck fuit hic”
fast i en kropp på en strand i Benidorm
så där i oktober
i fotografier transporteras jag
till en gränd i Venedig eller bara till Fitzrovia
och till huset på Calle Tomás Ortuño 59, 03501, Benidorm
som ett moln
på en klarblå himmel flyter jag förbi
som en skugga
en avbild
en reflektion i en spegel
en molnskugga på jorden i spegeln i van Eyks målning
en skuggteater mot det upplysta lakanet
allt i ett fotografi som reflekterar verkligheten
i en spaning efter den tid som flytt
och jag smakar på orden
smakar på ordet
känner det i min mun
tillsammans med min vodka tonic
“Seinsvergessenheit”
rullar det runt min tunga
bokstaverar sakta
försöker låta som om jag kan tyska
för det är bråttom
snart är det slut och allt brinner upp
”Seinsvergessenheit”
livet det där hala
det som rinner som sand mellan mina fingrar
det som är som ålar i Saragassohavet
hala och hemliga
allt som får oss att glömma
att allt brinner upp
och allt det vi glömmer blir aska
så med öronen under vattnet
med ljuden vi hörde
ljudskuggor
från en tid som flytt
i elden som knastrar
där allt blir till aska
i fantasier
för dina ögon
åkte jag iväg
gick mot en stjärnprydd himmel
följde linjer i London
genom alla sotoportego gick jag
till ett berg utanför Benidorm
för det är dit jag är på väg med min kropp
det gör ont säger jag
det går över sa dom
så det är bråttom
när det alltid är försent
innan allt man borde hinna
allt man måste
alla måsten
för snart är det november och aska är allt som finns kvar
av en regnig natt i Venedig
för där i soffhörnet finns bara ett kornigt svartvitt fotografi
av en ännu okänd man som tänder en cigarett
då precis där och då
när Dylan Thomas ser ut som min pappa
fast utan nikotingul mustasch
nutid och dåtid möts
i soffhörnet läste jag
“do not go gentle into that good night“
högt för mig själv
för du var också klädd i vitt
oskyldig
vit som mjöl
och dina penny loafers blev alltid blöta
du hade alltid låga skor
i en hög vattenfylld värld
där du står
just där precis på den platsen
på samma plats som på fotografiet
med din cigarett
nonchalant mellan dina nikotingula fingrar
du ser på något
din blick ser något i landskapet
du kanske ser på det blå havet
precis som jag gör nu
ett glittrande Medelhav blänker i dina ögon
en varm vind stryker mot ditt ansikte
en varm vind smeker din mustasch
den som också stryker som en snäll hand över mitt ansikte
hudnära
ser du på det blå havet
som genom en glaskupa med oskyldiga blå ögon
du ser på det som James Joyce beskrev som snorgrönt
detta skinande turkosa med vitgröna stråk av ultramarin
marinblått
diskvattengrått och grötigt brunt
så jag ropar nej, när jag kan
jag ropar ja, när jag inte vill
bilder och frågor
ålar i Saragassohavet
bilder fyllda av hemligheter
jävla oraklet i delfi, tänker jag högt
för på några bilder finns min mamma
ensamma bilder
men som Dyland åkte hon aldrig till Benidorm
min mamma levde hela sitt liv ensam
övergav och övergiven
hon
en ensamstående kvinna i en tid när världen förändrades
för någon rättvisa fanns nog inte
men säkert hemligheterna
allt i en enda bild
så var även hon borta
hon dog istället ensam
och allt som finns kvar
är en röd katt med en stor mage
så föräldralös måste jag lära mig baka madeleinekakor
ensam
smaka mig fram
smaka mig till saker och ting
så jag köper en kakform för att skapa minnen
förvärmer ugnen
smörjer de små formarna
genom att pensla dem med lite smör
blandar socker och vaniljsocker
rör smör
socker
vaniljsocker och citronskal
krämigt
tillsätter ägg
rumstempererade
ett i taget
vispar luftigt
siktar mjölet med bakpulvret ned i skålen
rör ner mjölblandningen i äggsmeten
blandar omsorgsfullt och försiktigt
placerar sedan en liten klick av smeten i varje form
sätter sedan formen i mitten av ugnen
gräddar de små kakorna tills de har en gyllene färg
när de är klara
låter jag kakorna kylas ned en kort stund
innan jag försiktigt
tar ut dem från formarna
och när de svalnat på ett galler
pudrar jag kakorna med lite pudersocker
efteråt
efter allt
tittar jag upp
och med min blick möter jag världens orimlighet i spegelkanten
en oförklarliga natur
med smulor av madeleinekakor i mina mungipor
ser jag spegeln hos Arnolfinis
spegeln som visar ett helt rum
ett rum där min mamma
min pappa och jag
skymtas
förvrängda i spegelns kant
för tänk allt man kan se
i spegeln i van Eyks målning
“Johannes de eyck fuit hic”
Jan van Eyck var här
jag är också här
jag
där
då
nu i utkanten av spegeln
tillsammans är vi på en strand i Benidorm
vi ser på en blå himmel
tillsammans med Sylvia med Marcel och Ted
vi skymtar små lätta moln på himlen
spegelmagi i Arnolfinis spegel
så med en röd katt
med en stor mage och ett vänligt ansikte
när allt handlar om något förlorat
åker jag ut och letar från mitt soffhörn
letar jag efter en magisk spegel
letar i en värld
som inte är förvrängd som genom en glaskupa
letar efter spegeln som kan se runt hörn
den som finns att köpa i en spegelaffär på Dorsoduro 117 i Venedig
den som är ett magiskt öga
spegeln som man kan se på världens orimlighet genom.
