…skrattar i motvind, krattar tallbarr, tallkottar i oändlighet ordnar allt annat som om det vore ett fullvärdigt liv som jag kan få vara i och med blöta droppar mot min hud, blöta kroppar i djupa avgrunder och i mörka vattenhål och så hör jag någonstans mina nakna fötter vandra genom mossa och torv med blad, multnande, mörka skuggor mellan mina tår som om vatten, kallt och grått sipprar upp, genom i och mellan och så tar jag små kliv, pas de chat och lämnar små spår, som blir kvarlämnade, övergivna rostgula barr på torra tallgrenar jag hör också mina nakna tår krama och sträcka på sig vid kanten av myren, delvis omsluta strån och kvistar med krokiga grepp och enhjärtbladiga växter springer sakta till undsättning, nej, jag är inte uttråkad.

…men är trasig med delar som ramlar ut och lämnas bakom mig som om det vore en höststorm som härjar och virvlar upp torra löv och välter granar som plockepinn trots att tallar har så långa rötter att de står emot vinden och med dessa vaga stormiga minnesbilder finns de alla kvar, skuggorna i mörkgrått som snurrar i periferin när jag ser mig själv klättra upp i ett träd, kanske inte det träd som är bäst lämpad att klättra i men allt för att se bättre, bara för utsiktens skull, för att få se något annat, grenarna biter med vassa tänder i mina händer, barken hugger, virvlar och skaver mina ben, fyller mina ögon så jag famlar efter fäste och inser att det är svårare att klättra ner än upp och frågan kvarstår om någon kommer att säga att allt blir bra och om det kommer bli bättre än det redan är?

…och i samband med detta ser jag mig själv med mina händer djupt nersjunkna i mossa, all denna kvastmossa med små vita svampar på mina händer, i näsan och i en kropp, i en mogen skog, men min mage är som en martall med tarmar som en krypande orm, slingrandes och undvikande olika försök att övervinna tidens tand mellan strån av halvgräs och fräken, denna ofantligt, ofattbart, lilla kropp och detta språk med sina begränsningar och förmåga att förmedla ett meddelande och kapacitet att bli förstådd men med mina ögon ser jag då trots detta mellan mörkgröna, smaragdgröna, olivgröna strån all björnmossa, död och vårgrå snö.

glömskan av varat är vår oförmåga att erkänna, svara på och känna tacksamhet för varat som det som ger oss en plats i en värld av ting

”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs.
Ibland fick jag knappt tid att släcka ljuset
förrän mina ögon föll ihop; det skedde
så hastigt att jag inte hann tänka:
”Nu somnar jag.”

så vaknar jag och bestämmer mig för att komma ihåg
för i sömnen dog min mamma

på den ens sidan fick vi en ny katt
en röd katt med en stor mage
med ett vänligt ansikte

katten stryker sig mot mitt ben

på den andra sidan
fick jag en ledtråd
hierarkiska minnesrepresentationer
återkallat stoff

lämpliga hållpunkter och olika nivåer av abstraktion

där de på de lägre nivåerna
finns de enkla och konkreta minnena
medan de på de högre nivåerna
innehåller mer abstrakta och komplexa representationer

hållpunkter där vi ska känna oss själva

med en känsla som stryker mot vår hud
där i sömnen
som en varm katt mot mitt hand

lär känna dig själv sa katten med sin mjuka päls
jävla oraklet i delfi, tänker jag

där

då när morgonen gryr
i vargtimmen

hudnära

känslan som stryker mot min hud

då
vi ska veta något
i vetskapen om komplexa representationer
med spegelmagi vid en händelsehorisont

ett syfte

var

vid punkten utan återvändo
nära gränslinjen
vid spegelns kant då allt väcks till liv
då jag tvingas vakna
när alla minnen vaknar

hur

hudnära

vid en ålder
en tidpunkt då man borde känna sig själv
konfronteras jag
av en tidsupplevelsesom känns mot min hud

något är och något har varit, sa katten
jävla oraklet i delfi, säger jag

för vid händelsehorisonten
hittar jag alla dessa bilder

fotografier där jag tvingas återuppleva
det som talar med oss genom det som varit
fotografier och spretiga versaler
från ett varm och soligt Benidorm

bilder som tvingar mig att tänka

jag tvingas titta se och tänka
ser på händelser
på händelsehorisonter
tänker i bilder
tänker i ord
ser fångade ögonblick där alla gåtor bor

de jag möter när jag tar steget över tröskeln
de jag ser vid spegelns kant

precis vid kantens rundning

alla berättelser med verben förlora
glömma
minnas och återfinna

det är ett görande i frågor

frågor vi slingrar oss runt
frågor som
vem ?
vad ?
hur ?
vem förlorade jag
vad glömde jag ?
och hur kan jag någonsin återfinna?
som en orm kring sig själv
vrider sig frågor som ålar
frågor och svar
ohållbara
halkiga
sliriga
som ett blekt fotografi
glider de mellan mina fingrar
alla dessa ålar
ålar som kanske finns i havet
kanske i Saragassohavet eller i det blå Medelhavet

fotografier som svar på alla verb
verben på alla fotografier i ett hav
ett hav fyllt av hemligheter
i havets alla färger
i varje årstid
gömda och glömda
där i havets djup

nu när det är redan blivit oktober
snart november då allt blir dolt av blöta löv
och Themsen fryser till is

då där tiden rinner långsamt

som sanden mellan mina fingrar
all sand från stränderna Levante och Poniente

där i solens upp och nedgång
platsen och djupen där allt är försent
för där och då
med händerna fulla av sand
i höstfärger vet jag
jag vet att det aldrig kommer ett ögonblick
för de rätta svaren
en tid då vi stolt förkunnar
att förutom sanningen och det rätta svaren
även meningen har hittats

så jag skriver istället
för att komma ihåg
för att bevara ögonblicket

skapar bilder och minnen
med spretiga versaler

precis som min pappa gjorde

jag skriver här och nu
i ett material
i ett görande

jag skriver så att ni också får något

minnen kopplade till bleka fotografier
bilder från er barndom
vår barndom
min barndom

där och nu
för all framtid

då vi tillsammans försöker förstå vad som hänt
vi som söker efter en punkt då vi nickar för sig själva och säger:
–åh ja, det är det, så är det

för jag letar åt dig
vi letar åt varandra

speglar oss i världen
härmar och lyssnar
écoutez!

vi avlyssnar och hör
tjuvlyssnar på historien
vi lyssnar efter fotsteg
fotsteg från det som varit

vi står runt hörnet
lyssnandes

oförtröttligt väntar vi
på det som kan komma

orädd
orädda
söker jag
söker vi vidare

vi vänder på alla stenar

ser
tittar och tänker
skapar nya bilder
skapar nya minnen
tillsammans

och våra frågor blir ord
ordspöken som manifesterar sig

för genomskinliga är de
dessa ogreppbara bokstäver
de som glider mellan mina fingrar
de som vi hör komma runt hörnet

alla dessa andar
hala ålar
fantomer och gastar
de som kastar oss fram och tillbaka
mellan här och då

alla dessa bokstäver

de vi hittar i skokartonger
de som vi släpper ut ur våra munnar
ut från våra tankar
de som släpps ut i det fria livet
de som får andas vår luft

här och nu

de som gör att vi ser
ser händelser på kanten till en händelsehorisont
de vi pratar och diskuterar med
där på kanten av tillvaron
på den yttersta kanten på spegeln

alla dessa spöken
de vi ser tillsammans
de vi ställer våra frågor till
om vilka vi är och vad vi vill vara
om vad vi en gång har varit
och att vi både är och inte är
den vi tror vi är

för ja
hemligheter
hemligheter mellan varje bokstav
hemligheter i varje bild

mellanrumsformer
av det outtalade

av det som fanns i smulorna
smulor från madeleinekakor

pusselbitar om dig själv
speglade genom andra

genom en lins
en ljusskugga
en uppochnervänd bild på en plan yta
och där längst ut i kanten
en siluett
i en spegel som kan se alla hörn

jävla oraklet i delfi, påminner jag mig själv

så jag skriver om allt det som syns
det jag ser
det vi hittar
det jag hör och luktar
det vi skymtar
i bleka gulnande fotografier
av min pappa
av din pappa och vår barndom

det som finns i tagna bilder
fångade bevarade bilder och ord
bilder från en solig Spansk kust
eller på nr 3 Chalcot Square i London
och en mörk gränd i Venedig

bilder där vi försöker förstå gåtorna

så jag plockar bland pusselbitar
skärvor som jag hittar i pälsen
på en röd katt med stor mage

så med katten under armen
bestämde jag mig för att åka till Benidorm
denna glittrande stad av skyskrapor vid Medelhavet
staden där Sylvia Plath och Ted Hughes tillbringade sin smekmånad

jag var på väg till Benidorm
för att själv uppleva andras minnen
jag hade den Spanska solen
redan skinande i ansiktet
när andra saker hände i mitt liv och jag drabbas

i en blandning av punktum och studium
en fysiskt påverkan blev min kropp blev ett hot

tiden rann som sand
mellan mina fingrar
höll all historia höll på försvinna
jag blev också en skärva

blev blöta löv

i ett blått medelhav
under en blå himmel

där allt sipprar bort
när allt försvinner snabbt
mellan sol uppgång och solnedgång

då allt krympte
synfältet smalnade av
smulorna blev svåra att följa
de försvann in i andra prioriteringar

så det blev akut att hitta igen det som förlorats
innan det var försent att berätta för dig
om min pappa
berätta om din farfar
om Sylvia och min mamma

för jag kom ingenstans
jag var kvar i soffhörnet
med “Seinsvergessenheit”

där vi tittade på solblekta bilder
såg på saker jag inte visste något om
med minnen jag trodde jag hade
för hur vet jag
vad som är minne och vad som är bild?

så tillsammans
bland all skärvor
katten och jag
prövade vi våra minnen
såg vi på bilder från en annan vinkel
istället för att ge upp
gjorde vi mellanrumsformer
och fantiserade om det som kunde ha varit

vi drömde där i gryningen
vi gjorde om alla våra minnen

i soffhörnet gjorde vi om verkligheten
så den passade oss
för i bilderna reflekterades världen
och hemligheter blev gnistrande överraskningar

precis som världen speglades i van Eyck spegel
såg vi på berättelsen precis som Johannes gjorde
den där morgonen i Brugge
vi tittade på världen som var utanför oss själva
världen i kanten av tillvaron

på soffkanten såg vi ljusskuggor på en plan yta

vi satt i glaskupan och tittade ut

vi hörde ljudskuggor utifrån och vi smakade på tid

gjorde rörelser
gymnastiska övningar
från en tid som flytt
där även ålar
hala ålar
blir till

–halt som is, som jag sa
högt för mig själv ljudade jag orden
h a l s o m i s jag viskade orden i kattens mjuka öron

hal är tillgången till det förflutna
då det förgångna inte alltid förmedlas genom direkt erfarenhet
av saker och ting som har hänt
det förflutna är inte alltid ett fruset ögonblick
snarare får händelser mening
vid ett senare tillfälle

en hel del material går inte att återkalla
som händelser i den tidiga barndomen
eftersom dessa har lagrats i det omedvetna
speciellt de jag inte vet något om

medvetet

så omedvetet
omedveten bläddrar jag vidare
jag bläddrar bland kvadratiska pappersbitar

där jag upptäcket alla dessa omedvetna bilder
bilder jag inte har något minne om

och jag väljer
i soffhörnet väljer jag
väljer att komma ihåg
jag uppfinner och väljer också att glömma

fantiserar och ser nya berättelser i mellanrumsformer
i det outtalade
i sandkorn från en strand utanför Benidorm
i en sommar för länge sedan
av och i bilder av en barndom

där och då
nu och förut
allt blandas
blandsaft
i uppochnedvändaljusskuggor
på en plan yta

men jag är inte ensam i jakten
mina vänner följer med mig

jag har ett resesällskap med mig
Sylvia och Ted
John och Dyland
min pappa
min mamma
även Marcel ät med
fast han låg kvar i sängen tillsammans med “Seinsvergessenheit”

de är mina vänner och ovänner
de sitter bredvid mig
de håller min hand när det är mörkt

vi är också bilder
bildsköna minnen är
våra kroppar
här i detta i liv
i ett evigt liv är vi ord och lukter
i ett medium
i ett material
på denna yta

jag går i deras fotspår
vi går tillsamman
de får mig att komma ihåg
ger mig ett sammanhang
ger mig mening

jag gör deras historier till mina
för jag känner igen mig i dem

tillsammans skapar vi nya linjer
i en tid där minnen från barndomen blir klarare
och händelser i min närhet blir otydligare
vi förvandlas vi hybrider
där vi funderar på tillvarons orimliga natur

vi söker stödlinjer tillsammans
följer linjerna med våra fingrar
i varandras händer
inristade livslinjer och ödeslinjer
händelsehorisonter med möjligheter
oändliga möjligheter på en skenbar yta

då minnet alltid förmedlas genom något
då det alltid finns en medlare

en kaka
en lukt
ett ärr
en bild
ett ord
ett ljud

och alla dessa färger
som snorgrönt
skinande turkost
vitgrönt
ultramarint
marinblått
diskvattengrått
grötigt brunt
flammande gult
solbränt
ljusgrönt
blå-vitt och grönsvart

medium och medlöpare

med verben förlora
glömma
minnas och återfinna

medföljare och historiebärare

så med allt detta från soffhörnet
svaghjärtad och med en romantiskt blick
klev jag av

gick på kajen en sista gång i Montrose

tog in på The George Hotel
22 George Street, Montrose
för en endaste natt
åt toast på morgonen
såg på havet
såg en horisont
tatuerade en svala på min arm
en svala jag inte visade för min mamma
hemligheter även här

åkte vidare mot London dagen efter
där jag skulle träffa Sylvia

skrev fainthearted på ett papper med spretiga bokstäver i versaler
la det i hennes brevlåda på nr 3 Chalcot Square
innan jag skulle vidare till Benidorm
precis som du och Ted den där sommaren
för länge
länge
länge
sedan

jag hade fotografier med mig
min pappas skuggor i min ficka
bilder som var min karta
jag såg dina fotografier av en tid som flytt
upp och nervända bilder på en plan yta
landskap
tydligt format i den gula tonen
blåblekta
gulnande
blåskimrande blå

precis som havet under en blå himmel

där i soffhörnet när såg jag på bilderna av dig
lät jag en vodka tonic slinka ner
precis som du brukade göra

i en reflektion

i en spegelbild
ett bevis
och som bedövning

ett bevis på min existens
ett bevis på vad oraklet tvingar på mig
allt detta vetandet

minnen
minnet

arv eller miljö tänkte jag
där minnen blir ord
alltid dessa ord
alla dessa blå ord

ord
kropp
medium

men också något jag kunde ta med mig
att gå och röra mig med
att navigera efter
uppför ett berg utanför Benidorm
genom en gränd i Venedig
linjer
strukturer
som i ”Oranges and lemons, Say the bells of St. Clement’s.”
något jag kunde få vara i

något jag kunde förstå
precis och exakt
som en rak linje genom London
att följa
söka och hitta
att spegla mig i
det jag såg

att navigera efter
navigera i det jag ser
det jag upplevde
det jag kände
det jag smakade
det jag kom ihåg

där
då min kropp möter cigarettlukten
i dimman
på The Railway Hotel,
1 High Street, Mile Town, Sheerness
en tidig kväll efter en lång arbetsdag
i bruna lukter av öl och cigaretter
grå askpelare

i oset av en omelett
en spansk omelett i en fransk stad
på ett litet vandrarhem i Tarascon
där jag är som Tartarin
någonstans mittemellan
Don Quijote och Sancho Panza
i hamnen i Hamburg och Stettin
1983 eller 1984

i alla dessa vykort
i alla dessa minnen och bilder

fantasier
berättelser
ärr och skrapsår

för att där plötsligt på bild sitter Sylvia i en gondol
för att sen i juni gifter sig Sylvia och Ted i London
efter det åkte de till Spanien

där de omedelbart begav sig till Benidorm
precis som jag var på väg att göra
precis som min pappa alltid gjorde
mina platser
dina platser
våra platser
vi växer i hop
blir ett i flykten

för det är egentligen enkelt
jag var där
jag också
precis som Johannes i spegeln
“Johannes de eyck fuit hic”
fast i en kropp på en strand i Benidorm

så där i oktober
i fotografier transporteras jag
till en gränd i Venedig eller bara till Fitzrovia
och till huset på Calle Tomás Ortuño 59, 03501, Benidorm

som ett moln
på en klarblå himmel flyter jag förbi
som en skugga
en avbild
en reflektion i en spegel
en molnskugga på jorden i spegeln i van Eyks målning
en skuggteater mot det upplysta lakanet

allt i ett fotografi som reflekterar verkligheten
i en spaning efter den tid som flytt

och jag smakar på orden
smakar på ordet
känner det i min mun
tillsammans med min vodka tonic

“Seinsvergessenheit”

rullar det runt min tunga
bokstaverar sakta
försöker låta som om jag kan tyska
för det är bråttom
snart är det slut och allt brinner upp

”Seinsvergessenheit”

livet det där hala
det som rinner som sand mellan mina fingrar
det som är som ålar i Saragassohavet
hala och hemliga

allt som får oss att glömma
att allt brinner upp
och allt det vi glömmer blir aska

så med öronen under vattnet
med ljuden vi hörde
ljudskuggor
från en tid som flytt
i elden som knastrar
där allt blir till aska
i fantasier
för dina ögon
åkte jag iväg
gick mot en stjärnprydd himmel
följde linjer i London
genom alla sotoportego gick jag
till ett berg utanför Benidorm
för det är dit jag är på väg med min kropp
det gör ont säger jag
det går över sa dom
så det är bråttom
när det alltid är försent
innan allt man borde hinna
allt man måste
alla måsten

för snart är det november och aska är allt som finns kvar
av en regnig natt i Venedig
för där i soffhörnet finns bara ett kornigt svartvitt fotografi
av en ännu okänd man som tänder en cigarett

då precis där och då
när Dylan Thomas ser ut som min pappa
fast utan nikotingul mustasch
nutid och dåtid möts

i soffhörnet läste jag
“do not go gentle into that good night“
högt för mig själv
för du var också klädd i vitt
oskyldig
vit som mjöl
och dina penny loafers blev alltid blöta

du hade alltid låga skor
i en hög vattenfylld värld
där du står
just där precis på den platsen
på samma plats som på fotografiet
med din cigarett
nonchalant mellan dina nikotingula fingrar
du ser på något

din blick ser något i landskapet
du kanske ser på det blå havet
precis som jag gör nu
ett glittrande Medelhav blänker i dina ögon
en varm vind stryker mot ditt ansikte
en varm vind smeker din mustasch
den som också stryker som en snäll hand över mitt ansikte

hudnära

ser du på det blå havet
som genom en glaskupa med oskyldiga blå ögon
du ser på det som James Joyce beskrev som snorgrönt
detta skinande turkosa med vitgröna stråk av ultramarin
marinblått
diskvattengrått och grötigt brunt

så jag ropar nej, när jag kan
jag ropar ja, när jag inte vill

bilder och frågor
ålar i Saragassohavet
bilder fyllda av hemligheter
jävla oraklet i delfi, tänker jag högt

för på några bilder finns min mamma
ensamma bilder
men som Dyland åkte hon aldrig till Benidorm

min mamma levde hela sitt liv ensam
övergav och övergiven

hon
en ensamstående kvinna i en tid när världen förändrades
för någon rättvisa fanns nog inte

men säkert hemligheterna
allt i en enda bild

så var även hon borta
hon dog istället ensam
och allt som finns kvar
är en röd katt med en stor mage
så föräldralös måste jag lära mig baka madeleinekakor

ensam
smaka mig fram
smaka mig till saker och ting

så jag köper en kakform för att skapa minnen

förvärmer ugnen
smörjer de små formarna
genom att pensla dem med lite smör
blandar socker och vaniljsocker
rör smör
socker
vaniljsocker och citronskal
krämigt
tillsätter ägg
rumstempererade
ett i taget
vispar luftigt
siktar mjölet med bakpulvret ned i skålen
rör ner mjölblandningen i äggsmeten
blandar omsorgsfullt och försiktigt
placerar sedan en liten klick av smeten i varje form
sätter sedan formen i mitten av ugnen
gräddar de små kakorna tills de har en gyllene färg

när de är klara
låter jag kakorna kylas ned en kort stund

innan jag försiktigt
tar ut dem från formarna
och när de svalnat på ett galler
pudrar jag kakorna med lite pudersocker

efteråt
efter allt
tittar jag upp
och med min blick möter jag världens orimlighet i spegelkanten

en oförklarliga natur

med smulor av madeleinekakor i mina mungipor
ser jag spegeln hos Arnolfinis
spegeln som visar ett helt rum
ett rum där min mamma
min pappa och jag
skymtas
förvrängda i spegelns kant

för tänk allt man kan se
i spegeln i van Eyks målning
“Johannes de eyck fuit hic”
Jan van Eyck var här
jag är också här

jag
där
då
nu i utkanten av spegeln
tillsammans är vi på en strand i Benidorm
vi ser på en blå himmel
tillsammans med Sylvia med Marcel och Ted
vi skymtar små lätta moln på himlen

spegelmagi i Arnolfinis spegel

så med en röd katt
med en stor mage och ett vänligt ansikte
när allt handlar om något förlorat
åker jag ut och letar från mitt soffhörn
letar jag efter en magisk spegel
letar i en värld
som inte är förvrängd som genom en glaskupa
letar efter spegeln som kan se runt hörn
den som finns att köpa i en spegelaffär på Dorsoduro 117 i Venedig
den som är ett magiskt öga

spegeln som man kan se på världens orimlighet genom.

om den rödgula färgnyans som kännetecknar skalen hos vissa apelsinsorter / en brandgul färg / varm som solen / drömde jag / men det sägs att man inte ska drömma när man är nedsövd / men jag drömde / jag drömde om apelsiner / jag famlar / och det svenska språket famlar i översättningen av ”awareness” / medvetenhet / kännedom / uppmärksamhet / medveten / underkunnig / men jag var varse / jag drömde / jag kom ihåg / och i det / i min dröm / gestikulerar språket mot en oavsiktlig vaksamhet / ett perceptuell uppvaknande / mitt i den avsedda glömskan / en glömska / med ett ”utan” / utan ”känsla” / i en frånvaron / av / något verkligt /

om allt var enkelt / skulle man kunna knyta ”awareness” till en beskrivning / av / en glömska / i ett ”utan” / i frånvaron av verkligheten / men inget är någonsin enkelt / en komplexitet uppstår med minnets spöke / när det har visat sig att det finns sådana som mig själv / som definitivt har varit vakna / men inte alltid kommer ihåg detta efteråt / dessutom kan minnen definieras olika / drömmen blir en spricka / som uppstår mellan det medvetna / de explicita minnesbilderna / och det omedvetna / implicita ekona /

men mina apelsiner kommer jag ihåg / minnet av apelsiner med färgen orange / mina orangefärgade apelsinerna / en färg som inte fanns i det engelska språket / före den 4 maj 1502 / fanns då inte apelsiner innan? / är det språk som skapar verkligheten? / min verklighet / byggklossar av ord / konstruerad verklighet / av / i / det verkliga / i en realism som syftar på ett ställningstagande / ett ställningstagande som betonar representation av saker så som de är / utan idealisering eller förvrängning / verkligheten / på ett / så att säga / förnuftigt sätt / i en förnuftig värld / den verklighet som existerar / oberoende / av vår uppfattning / eller tro om den / realismen som eftersträvar / att avbilda livet / situationer eller människor / på ett sanningsenligt sätt / realistiskt / som det så ofta krävs av oss /

men mina apelsiner / som jag kommer ihåg från drömmen / hittar realismen dessa runda former / de med en brandgul färg / varma som solen / hittar verkligheten de subtila / nästan obemärkta element / de med idealisering och förvrängning / som existerar i mellanrummen / mellan objekt / tankar och upplevelser / de som finns i obestämbara utrymmet mellan saker / hittar realismen det förbisedda / eller blir allt ett prefix / ett o / som i orealistiskt /

9 maj – 20 nov

Herbert Nitsch har dykt 214 m med hjälp av tyngder
jag vet inte om man kan kalla det dyka
kanske sjunka är ett bättre ord
en gång låg han i en swimmingpool
och höll andan i 9 min och 4 sek
när Herbert ligger där under vattnet och håller andan
så sänks hans hjärtfrekvens
blodådrorna krymper
stryps av till armar och ben
blodet koncentreras till hjärta och lungor
och medan Herbert dyker
han håller andan
när han håller andan
sitter jag här på trappan
den som går ner
nedåt
jag har satt mig på längst ned trappstegen
blodet rör sig i min kropp
hindersfritt
droppar regnet runtomkring mig
droppar i swimmingpoolen
framför mig
stora tunga droppar
det stänker
på en av hundarna som kom
lade sig bredvid mig
hunden låg nästan på mina fötter
men den höll också respektfullt sin distans
den haltar på ett av bakbenen
och när solen kom fram igen
från bakom ett moln
lade den sig på rygg
sträckte
på tassarna
högt mot morgonen
som jag också gör på morgonen
när morgonen gryr
på morgonen
sträcker jag armarna mot skyn
alla mörka morgnar
efter alla varma nätter
böjer mig framåt
häller vattnet över mig.
med en ljusblå skopa
kallt vatten
morgon
middag
och kväll
renar mig
ritualer
och återkommande rutiner
repitioner av tankar
och jag tänker att
jag hela tiden trott
på det fasta
det orubbliga
när allt egentligen är flödigt
flödigt med vatten
låter jag det rinna över mitt ansikte
för jag har alltid trott att man ska ta ställning
vara stark som vide
vara konsekvent
som vattnet urholkar stenen
som en kompromiss
och att kompromisser var ett fult ord
tankar på hur man ska vara
riktlinjer
alla dessa tankarna följer efter mig
hur man ska se ut i andras ögon
alla dessa outtalade krav
som stirrar på mig
som format mig genom alla år
som naturens krav
som solen bleker
för utan solen finns det ingen fotosyntes
och då finns inte heller jag
det är återkommande
en superkraft
solljuset
och vattnet
det krav som finns på oss
för utan fotosyntes
utan vatten
inget liv
det är ett återkommande mönster
återkommande funktioner
så jag låter vatten rinna ner genom min hals
värmer mig i solen
och blodet koncentreras till mitt hjärta och mina lungor
för jag fryser
jag och livet
och tillsammans
jag och livet
försöker vi göra ingenting
här och nu
det tog en lång tid att komma hit
där jag sitter
på en liten stol
med en hund bredvid mig
jag sitter här
tänker på Hebert
och jag tror
att han försvinner en liten stund.
han slutar att existera här och nu
han hamnar i en bubbla
utanför den verklighet
som du och jag befinner oss i
bubblor
vi befinner oss i
tro
begär
behov
av luft
jag försöker tänka mig in i hur det skulle kännas
att fästa tyngder i min kropp
hoppa i havet
ett gränslöst djup
en gränslös tanke
där det kommer att vara ljust en liten stund
jag skulle bara skymta ljuset vid ytan
sedan skulle solljuset också försvinna
mörkret skulle omfamna mig
det skulle göra ont i mina öron
och jag undrar om ser man något
eller blundar man hela tiden
medan man sjunker
långsamt
vad tänker jag på
vad kommer jag att komma ihåg
vad finns nära mig
är det bara vatten
bara vatten
i och runt mig
eller finns något annat där också
ett annat liv
för utan vatten finns inte heller något liv
och vad hör jag
där under vattnet
hör jag suset av mitt blod
hör jag också grodorna genom fönstret
de som finns utanför mitt rum
grodorna som sitter vid sina vattenpölar
lockar
de låter så högt och nära
natten är svart och varm
och grodan är långt hemifrån
vilsen
men det kan kanske vara bra att vara vilse ibland
tänker jag när vi stannade på vägen hit
vägen var blockerad
tio polisbilar
med blinkande lampor
de blockerade vägen
satte stopp för linjen jag följer
linjen över bron
den jag passerat över
dit och hem
och nu är det vatten på vägarna
vatten över allt
jag vadar genom vatten
barfota
går jag
dit jag ska
dit jag är på väg
Bangkok sjunker
och jag sjunker med den
vattnet tar över världen
min värld
stoppar mig och min raka linje
till och från
alla floder svämmar över
och regnvattnet filtreras
i vattentankar som står på taken
allt detta vatten
det rinner mellan mina fingrar
då jag tvättar mitt ansikte
sköljer bort
och klipper av allt mitt hår
sköljer mitt ansikte igen
och är ensam
ensam med mina tankar om Herbert
jag och min monkey mind
ska jag ta ställning eller inte
kan man vara relativ
är allt relativt och förgängligt
tänker jag
där jag går i mörkret
för det är också mörkt i alla husen jag passerar
det är ingen som är uppe
när det är åtta timmar
mellan fyra och tolv
en hel dag
har jag framför mig
vid den här tiden på morgonen
så jag går vidare
bara ljusen vid gravarna är tända
upplockade för att tvättas
benknotor från vår familj
i eftertanke
plaskar jag med mina fötter
i små pölar
barfota
sänker jag fötterna i vattnet
det är då jag börjar tänka
på att man måste bestämma sig för att sluta sjunka
och vända upp mot ytan igen
det är då jag blir rädd
när vet man att man ska sluta sjunka?
när vet man om man ska vända om?
orkar man hålla andan hela vägen tillbaka ?
kommer man att komma ihåg vart man ska?
är upp den enda vägen?
kan man gå vilse?
simmar man vilse?
hur hittar Herbert tillbaka?
min monkey mind
överöser mig med tankar om livet
hur det ska vara
vad som förväntas
så med det så sträcker jag ut mig
i hela min längd
sträcker mina armar
böjer mig för alla frågor
jag har så många frågor
där jag är
där jag sitter
där jag går
där jag ligger ner
och lyssnar på vattendroppar
med min kropp utsträckt mot ytan
minns då också min pappa sovandes
med huvuden på min uppblåsbara gummibåt
jag ville verkligen ha min båt
men jag vågade inte väcka honom.
för med den båten skulle jag ut på havet
möta världen
världen var så mycket större då
allt var högre än mig själv
allt var större
även havet
och det fanns stora vågor
jag tror jag var rädd
men om jag inte var rädd
så var jag i alla fall försiktig
det har jag alltid varit
så jag rör mig tyst i skuggorna
så jag inte ska märkas
min pappa luktade gott där och då när han sov
han hade ett jättestort ovalt födelsemärke på magen
jag minns också att jag under flera år
var rädd att bli som min pappa
begär och behov i en förvirrad tanke
och ibland kommer jag också ihåg hur hans röst lät
den klingade
ekade
som hundarna som skäller på natten
skällande
med en klang i mörkret
de låter långt borta
men syrsorna överröstar dem
när jag tittar ut över dalen på kvällen
när det är mörkt
jag lyssnar och ser
ljusen där nere ser ut som stjärnor
en stjärna
på en stjärnhimmel
så när min pappa dog så sjönk hans ansikte ihop
det var vårvinter och mörkt ute och stjärnor lyste
jag kommer fortfarande ihåg lukten av hans döda kropp
min pappa luktade där och då
när jag gjorde i ordning den för kistan
då efter att kroppen har legat i tre dagar
förs den ut
styckas och matas till fåglarna
även benen i kroppen krossas
så att fåglarna kan komma åt märgen.
själen är borta
dess öde ligger i detta
och tidigare livs sammanställda gärningar
alla våra gärningar
hans
min
då vi som allt annat
är ett
interbeing
där våra gärningar räknas
vi skapar
identitet genom vår handling
så jag blir
och mina fötter blir kalla på golvet i rummet
här och nu
men också imorgon
så jag tvättar fötterna
tvättar ansiktet
sköljer bort
och allt för ofta tar jag mig inte tid
att börja om
skölja bort smutsen
städa och hålla rent
alla avlagringar
istället jag vrider mig och vänder ryggen till
i drömmen så kämpar jag
men vad är det jag kämpar emot
tar ställning
man
vem är man
man måste ta ställning
annars är man på förtryckarens sida
säger man
men för vad
och vem är ”man”
så jag kämpar
för mig själv
tränger mig före i kön
jag går först
det som kallas normalt
det normala
det här är ditt liv
svart eller vitt
för vem vill bara vara en grå mus
osynlig i skymningen
så jag återkommer till frågan om vad som är viktigt
att vara ställningslös
att inte välja sida
eller att vara konsekvent
så det är klart att jag är rädd
att vara en grå mus
för utan rädsla
skulle vi människor inte ha överlevt
jag är rädd att allt är försent
för jag brukar vilja komma i tid
nervös
ja
för att inte hitta vägen upp
komma i tid till ytan
att inte orka hålla andan tillräckligt länge

så istället utsätter jag mig
jag bäddar in mig själv
blir omsluten av vatten

ibland
bland
blåbärsris
förlamad
förstenad
som om
flyttblock
grå och
tung
var den
lämnad
sårbar
bland
gröna
blåbärsris
för
ibland
bland
blåbärsris
med ett hundra
hjärtslag
och morgon
åska
dundrar
som om
rotvältor
vore
trygga
kojor
följt av
ett hundra
hjärtslag
så
ibland
bland
blåbärsris
amputerad
förlorad
och blöta
fuktiga
björklöv
lindrar
inte
växande
karl-johan svamp
svamp kroppar
mögel
och
allt annat
borttappat
och
amputerat
bland
blåbärsris

min mamma och en röd katt
så återvänder vi i bilderna
med all tid vi har framför oss
där vi tittar ser
tänker
i flammande gult
på solbrända och ljusgröna fält 

under en blå-vit himmel 
och grönsvarta tallar
ser vi huset på Calle Tomás Ortuño 59

huset där Sylvia och Ted bodde
nu en skaldjursrestaurang
som heter Freidura el Pulpo Pirata
de serverar mejillones, sepia,  fritura de pescado och boccadillos

vi kommer ihåg alla vykorten
från min pappa
vykort från exotiska platser 
vykort från Benidorm
rader av ord 
kantiga
ojämna bokstäver

han som alltid skrev med versaler i flammande gult
på solbrända ljusgröna fält 

under en blå-vit himmel med grönsvarta tallar
höll jag ett fotografi i min hand 
jag jämförde den mot verkligheten
och såg ett fotografi av en man som tänder en cigarett 
mannen på bilden tyckte jag
såg precis ut som Dylan Thomas
i flammande gult

på solbrända och ljusgröna fält 
under en blå-vit himmeloch grönsvarta tallar
i mitt minne
när du skulle korsa den lilla bäcken 
steg du på stenarna
och du vinglade
för du såg vattnet och stenarna
som genom den förvrängande linsen av en glaskupa
då du var alltid klädd i vitt
och alltid blev dina penny loafers våta 
i flammande gult

på solbrända och ljusgröna fält 
under en blåvit himmel och grönsvarta tallar
blev du regnvåt 
blöt som ett hav
med turkosa droppar vatten
med en blå nyans
precis som Johns blå halsduk
väntade du
bortom allt tvivel 
med en citronskiva vid poolen
i flammande gult
med solbrända och ljusgröna fält 
under en blå-vit himmel 
och grönsvarta tallar

bredvid ett modernt hus vars bild
störts av ett stort vattenstänk
ett stänk
skapad av en osynlig figur 
som tydligen precis hade hoppat i

för i flammande gult, med solbrända och ljusgröna fält 
under en blå-vit himmel 
och grönsvarta tallar
fick min pappa en till vodka tonic av Sylvia
och deras fingrar rörde vid varandra
om bara för ett ögonblick.

när jag sitter i
för det är varmt idag
våren kom tidigt
höstlöv på träden

jag står på
i ljudet av döda mjuka löv
under mina fötter
den gamla snön
kall i mina händer

jag går under
när det finns de som kan prestera
och överprestera
för sedan finns det de som inte kan
i världens orimliga natur

när världen är för stor
och jag som inte förstår den
så jag ligger ner
i en av kroppens fyra positioner
för jag kan bara se
om jag känner med mina händer

för jag minns lukterna
lukten av döda löv
förruttnelse

i ljudet
av fötter och skor
de som rör sig genom löv

när jag kan bara höra
damerna på Chua Quan Su
då jag lämnade
kanske mitt i en mening
abrupt

men jag skulle inte någonstans
det var möjligt att jag var planlös

det var en varm natt
så jag började gå i en riktning
dansar mig fram och äter ensam varje kväll
så igen

tack för danslektionen Tom

erinringar och upprepningar

Lycka är ett tillstånd av välbefinnande
Ett befinnande som innefattar att leva ett gott liv,
ett liv med mening och djup tillfredsställelse.

Med detta i åtanke gick Ted ut från sovrummet
i huset på Calle Tomás Ortuño 59. Han sträckte på ryggen med händerna högt upp i luften och gäspade stort. Solen målade en fyrkant i flammande gult på golvet i det lilla köket. klockan var 7 på morgonen och det var redan varmt. Det fanns ett löfte om ännu en vacker dag.

Samtidigt som Ted tittade ut över havet och Sylvia vaknade utvilad tände min pappa en ny röd Marlbough. Han funderade över vad hans första drink för dagen skulle vara. Solen sken på en ljusblåvit himmel och lycka är en global strävan. planen för honom och hans dag var att ligga vid poolen hela dagen
och sippa på vodka tonics. Attkänna glädje har sina hälsofördelar också. Världen såg vacker ut genom glaskupan.
Men tveksamt tittade han på sig själv i badrumsspegeln.

Spegeln var rund som en cirkel,
badrummet hade blått kakel
Blå som havet.

Teds och Sylvias planer för dagen var något mer oklara.
Antingen skulle de besöka marknaden i Benidorm,
ta en promenad genom böljande, ljusgröna fält med grönsvarta tallar, eller så skulle de bara sitta på stranden
titta ut över havet och La Isla de Benidorm,
och hålla varandras händer under ett parasoll.

Lyckliga människor lever med ett syfte. Men det fanns fortfarande mycket de kunde förlora, glömma, minnas och återfinna under dagens lopp.

Barndomens somrar var långa och eviga,
så som jag minns dem.

Marcel låg fortfarande kvar i sängen, både han och jag försökte ta hand om vår sviktande hälsa.
Länge hade vi för vana att gå tidigt till sängs.

Hälsa och lycka är fullständigt sammanflätade,
även under dagar då ord som ”tenebrae,”
”tenebrous,”
”tenebrionid,”
eller ”tenebrism”
fastnat i våra munnar,
och våra kroppar svikit oss.

Trots detta läste vi ”Do not go gentle into that good night”
högt för varandra.

”Ålderdomen bör brinna och rasa vid dagens slut;
Rasa, rasa mot det tynande ljuset”.

Dyland tittade på oss från andra sidan rummet
och på våra relativt unga ansikten

Jag var fortfarande hemma, fast i sängen.
som jag sagt tidigare så förlorade min mamma tidigare i år
och ja, hon var mycket gammal.
Lycka har till och med kopplats till en längre livslängd,
liksom en högre livskvalitet och välbefinnande.

På den positiva sidan av hennes död fick vi en ny katt.
En röd katt med stor mage och ett vänligt ansikte
den som ni minns att vi kallar ”Seinsvergessenheit.”
Katten stryker sig mot mitt ben, precis som Kapten Katt.

Jag fick också en ledtråd – hierarkiska minnesrepresentationer,
återkallat material och lämpliga ledtrådar.

Forskning visar att mycket av lyckan ligger under personlig kontroll.
Men med en liten madeleinekaka i munnen skulle åtminstone sakerna tillstånd smaka bättre.
Happiness is a warm gun, sa någon
och den lyckliga personen är inte förtrollad av materiella ting eller lyxiga semestrar.

Precis som Sylvia gillade min mamma tulpaner och fann tröst i färger

snorgrönt, mörkblått, vindunkelt, lysande turkos,
ljusgrönt, ultramarinblått, marinblått, diskvattenfärgat grått och smutsigt brunt
ord som också användes av James Joyce, Lord Byron och Homeros.
Dessa litterära storheter beskrev havets färg,
och variationen i deras prosa var inte bara poetisk frihet.

Våra egna erfarenheter antyder att havets färg kan förändras avsevärt
beroende på både tid, plats och ens eget humör.
Och nej, min mamma fick aldrig chansen att se färgerna på Medelhavet.

Men å andra sidan, vem vill leva för evigt?